Did I say something?

Ibland är det inte de vänner man förlorar man saknar mest. Att man flyter ifrån varandra märker man oftast innan det händer. Och man har chansen att stoppa det om det ligger i ens intresse. Dom människor man inte kan stoppa från att försvinna är de där typerna som finns i ens nära omgivning men som inte är tillräckligt nära för att kallas vänner.

Jag hade kanske 15-20 såna i gymnasiet. Kompisars kompisar liksom. Och deras vänner. Folk man snackade med ibland och som hängde i samma gäng, men som man aldrig träffade utanför skolan. Det är dom människorna jag saknar mest med gymnasiet. Det var dom människorna som veckan innan skolavslutningen fick mig att känna att jag gott och väl kunde stanna där två år till, bara jag fick ha kvar samma människor där.

Men "all good things come to an end" och alla sprang skrikande och glada därifrån på avslutningen, och de flesta av dom har jag inte sett sen dess. Och det känns sorgligt. Och skulle jag till att stöta på någon av dom kommer det endast att resultera i ett ytligt samtal på ett par minuter där vi tar reda på vad den andre gör nu för tiden. Dom människorna är för alltid ute ur mitt liv och jag saknar dom. Inte så att jag kan ringa upp dom och bli kompis med dom helt plötsligt, utan jag saknar de roller dessa människor spelade i mitt liv då, och det kommer aldrig tillbaka. Jag saknar grupperna som fanns i skolan snarare än individerna. Men de grupperna är lika unika som mina fingeravtryck och lika föränderliga som vädret en aprildag.

"If I could turn back time"

Vänskapsträsket

Det finns en skillnad mellan att få höra "Vi kan väl vara vänner" och att genom sina egna handlingar skapa vänskap på en plats man egentligen vill ha något annat. Det senare är avsevärt svårare att acceptera eftersom det är en ofrivillig självförvållad situation, och som sådan svårare att förändra. Dessutom finns det ingen annan att skylla på.

Problemet tycks vara min avsmak för den "puttinuttighet" som ständigt tycks uppstå i situationer ett intresse existerar mellan de berörda parterna. För att undfly detta fåniga gulligull håller jag gärna en mer avslappnad naturlig ton i samtal med folk där detta tonläga egentligen skulle passa. Men det är inte jag, så jag undviker det.

Problemet är då att man blir vänner. Vilket å ena sidan är helt fantastiskt. Vänner kan man aldrig ha för många av. Fast ibland vill man nånting mer. Och då är det synd att man förpassar sig själv till vänskapsträsket.

Jag kommer att tänka på när jag var tre år och vi flyttade in i ett nybyggt radhusområde. Rabatterna var inte planterade än, och där trampade jag runt efter ett regnfall i leran medan mamma pratade med en nybliven granne. När jag försökte röra mig insåg jag till min förfäran att hur jag än försökte ta mig därifrån så satt stövlarna kvar. Lösningen blev att grina lite och ropa på mamma som först plockade upp mig, och sedan mina stövlar. Mamma räddade dagen och jag klarade mig helskinnad ur situationen.
Men nu känner jag mig precis lika fast i vänskapsträsket som i den rabatten, och jag vill inte lämna stövlarna kvar. Vem lyfter upp mig ur leran?

Vuxen och tråkig?

Mamma: Ångrar ni aldrig att ni är så ordentliga?
Jag: Nja, så ordentlig vet jag inte om jag är...
Mamma: Men saknar ni aldrig att göra såna där galna grejer, som att... stjäla en bil till exempel?
Jag: Nej, även om det skulle vara spännande skulle det nog för min del försöras av tankar som "Men tänk när vi åker fast? Vad händer då?" Jag skulle nog inte njuta fullt av upplevelsen.
Mamma: Men som när man var liten, och pallade äpplen. Det var ju jättespännande: "Tänk om nån kommer på oss!" liksom.
Jag: Palla äpplen? Det har jag nog aldrig gjort tror jag.
Mamma: Har du aldrig pallat äpplen? Men kom så gör vi det! I sunnersta finns massor av äppeltäd, vi åker dit!
Jag: Johan, mamma vill åka till sunnersta och palla äpplen...
Johan: Men klockan är nästan två på natten. Tänk notiserna i tidningen imorgon: "En 52årig kvinna ertappades under natten med att palla äpplen på en tomt i sunnersta."

Det är ibland så spännande att bli vuxen att man glömmer bort att vara barn ibland. Sen när man är 52 kommer man på dom där grejerna man slutade göra. Å ena sidan vill jag inte hitta mig själv i den situationen om 31 år, men å andra sidan är jag fullt upptagen med att bli vuxen just nu. Hur bra går det egentligen om man samtidigt ska vara ungdomlig? När är man gammal nog att bli ungdomlig utan att det är en ålderskris?

Jag: Mamma, vi kan gå ut i skogen och plocka svamp nån dag. Det var länge sen.
Mamma: Men det är ju lagligt...

Om kommunikation

I väntan på bussen igår inleddes ett samtal mellan mina medväntande. Det var intressant att lyssna på eftersom de pratade olika språk men ändå lyckades samtala med varandra. Killens knapphändiga svenska och tantens knaggliga engelska resulterade i nån slags svengelska båda förstod. Själv funderade jag över det hela bussresan.
Jag kom då att tänka på när jag spelade teater i mellanstadiet. Vi skulle spela upp några sketcher, jag spelade en gammal tant som satt och samtalade med en likadan gammal tant då en turist kommer framrusande och försöker prata med oss på fyra olika språk men utan framgång. När hon går dårifrån säger min medtant "Man kanske skulle ta och lära sig ett till språk trots allt?" Jag fick punchlinen: "Varför det? Hon där kunde fyra stycken, och vad hade hon för nytta av det?"

Jag skulle gärna kunna ett språk till. Jag fachineras av språk, men har inget större intresse för att gå igenom hela inlärningsarbetet. Jag vill bara kunna det. Lite som ett partytrick kanske. Eller för CV:t. Eller kanske bara för självkänslan. Oavsett vilket kan jag inte bestämma mig för vilket extra språk jag skulle vilja lära mig i så fall. Vilket språk har man nytta för hela livet, kan öva mycket samt är lite oväntat och spexigt att komma med när det kommer på tal?