Vänskapsträsket

Det finns en skillnad mellan att få höra "Vi kan väl vara vänner" och att genom sina egna handlingar skapa vänskap på en plats man egentligen vill ha något annat. Det senare är avsevärt svårare att acceptera eftersom det är en ofrivillig självförvållad situation, och som sådan svårare att förändra. Dessutom finns det ingen annan att skylla på.

Problemet tycks vara min avsmak för den "puttinuttighet" som ständigt tycks uppstå i situationer ett intresse existerar mellan de berörda parterna. För att undfly detta fåniga gulligull håller jag gärna en mer avslappnad naturlig ton i samtal med folk där detta tonläga egentligen skulle passa. Men det är inte jag, så jag undviker det.

Problemet är då att man blir vänner. Vilket å ena sidan är helt fantastiskt. Vänner kan man aldrig ha för många av. Fast ibland vill man nånting mer. Och då är det synd att man förpassar sig själv till vänskapsträsket.

Jag kommer att tänka på när jag var tre år och vi flyttade in i ett nybyggt radhusområde. Rabatterna var inte planterade än, och där trampade jag runt efter ett regnfall i leran medan mamma pratade med en nybliven granne. När jag försökte röra mig insåg jag till min förfäran att hur jag än försökte ta mig därifrån så satt stövlarna kvar. Lösningen blev att grina lite och ropa på mamma som först plockade upp mig, och sedan mina stövlar. Mamma räddade dagen och jag klarade mig helskinnad ur situationen.
Men nu känner jag mig precis lika fast i vänskapsträsket som i den rabatten, och jag vill inte lämna stövlarna kvar. Vem lyfter upp mig ur leran?