Did I say something?

Ibland är det inte de vänner man förlorar man saknar mest. Att man flyter ifrån varandra märker man oftast innan det händer. Och man har chansen att stoppa det om det ligger i ens intresse. Dom människor man inte kan stoppa från att försvinna är de där typerna som finns i ens nära omgivning men som inte är tillräckligt nära för att kallas vänner.

Jag hade kanske 15-20 såna i gymnasiet. Kompisars kompisar liksom. Och deras vänner. Folk man snackade med ibland och som hängde i samma gäng, men som man aldrig träffade utanför skolan. Det är dom människorna jag saknar mest med gymnasiet. Det var dom människorna som veckan innan skolavslutningen fick mig att känna att jag gott och väl kunde stanna där två år till, bara jag fick ha kvar samma människor där.

Men "all good things come to an end" och alla sprang skrikande och glada därifrån på avslutningen, och de flesta av dom har jag inte sett sen dess. Och det känns sorgligt. Och skulle jag till att stöta på någon av dom kommer det endast att resultera i ett ytligt samtal på ett par minuter där vi tar reda på vad den andre gör nu för tiden. Dom människorna är för alltid ute ur mitt liv och jag saknar dom. Inte så att jag kan ringa upp dom och bli kompis med dom helt plötsligt, utan jag saknar de roller dessa människor spelade i mitt liv då, och det kommer aldrig tillbaka. Jag saknar grupperna som fanns i skolan snarare än individerna. Men de grupperna är lika unika som mina fingeravtryck och lika föränderliga som vädret en aprildag.

"If I could turn back time"